In i coronadimman
– en krönika av Lars Gillegård
Ibland händer att verkligheten överträffar ett spännande filmmanus. Det sker nu. Det som började som ett obetydligt virus på en djurmarknad i Wuhan, Kina i december förra året har nu blivit till världsomfattande farsot som saknar motstycke i modern tid, i hastighet, utbredning och stora mörkertal. Ett helt nytt virus i kombination med stark smittsamhet, hög dödlighet bland gamla och sjuka gör att motåtgärderna för att stoppa spridningen som land efter land nu sätter in bli extremt starka. Till och med media är ”corona smittat”. Det finns knappt en nyhet idag som inte är corona relaterad. Och nu är det skarpt läge, men oklart.
Sveriges regering har intagit en världsunik särställning i att inte stänga in och sätta stora delar av befolkningen i karantän. De flesta svenskar verkar ha fattat galoppen, lyder Regeringens förordningar och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Se /folkhalsomyndigheten.allmännaråd/
Vår historia gör sig påmind, svenskar synes ha en större tillit till stat och myndigheter och vice versa, i jämförelse med omvärlden. Som statepidemiologen Anders Tegnell sade så gäller det att sätta in lagom stora insatser som kan hålla över en längre tid så att inte sjukvården kollapsar. Om vi lyckas med ”att plana ut kurvan”, där länder som Italien, Spanien och nu senast USA inte lyckats, återstår att se. Tur lär även ingå i förklaringarna till varför det blev som det blev när väl historien skrivs.
Men även i vårt liberala land tvärstannar nu ekonomin. Krispaket på krispaket sjösätts, en tung och i värsta fall lång lågkonjunktur är att vänta. Vad effekterna av denna pandemi får om ett halvår, eller om fem år är omöjligt att på ett trovärdigt sätt förutse. Det går inte att jämföra med något bakåt i tiden. Några saker kan man dock fastslå och dra lärdom av;
Den just-in-time ekonomi som hela vår globala värld bygger på har nu visat sig vara extremt sårbar när transporter av varor och människor nu kraftigt reduceras eller förbjuds på obestämd tid. Sverige har visserligen ett starkt socialt skyddsnät och en robust ekonomi, men det är ingen försäkring när vi samtidigt är mycket mer utlandsberoende än många andra länder. Och i omvärlden ser det mörkt ut. Det är som tilliten inför framtiden fått sig en rejäl knäck. Genomgripande omprövningar görs, fler är att vänta, vilket inte enbart behöver vara negativt. Det är lite av en massiv folkbildningsresa vi erfar, och då inte bara om hur virus smittar och kan bekämpas, utan mycket, mycket mer.
Den virtuella värld de flesta av oss redan finns i, framför skärmar, på arbetet och hemmavid, blir nu den ”enda världen” när vi frivilligt eller ofrivilligt sätts i karantän. Det kommer att sätta spår i var och en av oss för lång tid framåt. Något som vi delar med miljarder andra människor, just i denna stund. Coronapandemin kommer att få samhällsomvälvande effekter därför att vi alla nu erfar att det som var fullständigt omöjligt igår, vad gäller prövningar, beteendeförändringar och finansiering är fullt möjligt idag. I bästa fall så kan corona krisen göra oss kreativa då vi nu ofrivilligt hamnar i situationer vi aldrig mött tidigare. Att vi börjar upptäcka det som förenar, än det som skiljer oss åt.
När corona dimman väl lättar så borde vi kunna dra nytta av dessa nyvunna gemensamma erfarenheter på en mängd samhällsområden. Det kan gälla för att påskynda klimatomställningen, för att utveckla demokratin och för att film- och biografbranschen skall börja tänka i nya banor. Corona karantänen bör rimligen skapa ett väldigt uppdämt behov av att ses när de fysiska offentliga miljöerna, affärerna, caféerna, kulturhusen, restaurangerna, biograferna åter blir tillgängliga och restriktionerna släpper? Då gäller det att vara redo.
